Vem behöver fred?

Inte Ryssland, ej heller Kina. De två har outsinliga resurser i jämförelse med EU och USA. Den överlägsna resursen är stridande soldater, boots on the ground. Med tillägget: destined to give their lives. EU och USA har inte i närheten lika stora antal med stridsdugliga soldater. Som så många kunniga personer framhållit i en lång serie rapporter, kan Ryssland fortsätta rekrytering för att ersätta döda egna soldater. Det är ett aritmetiskt förhållande som har giltighet som en naturlag. Ändå fortsätter EU och USA att spela ett förhandlingsspel som är dödsdömt sedan länge. Det finns anledning att tro att både EU och USA redan förstår. Varför fortsätter man då? Den cyniska förklaringen är att kriget behövs för att upprätthålla ekonomin i de stora länderna. De som får betala med sina liv är anonyma folklager i Ryssland och Ukraina, ävensom anonyma folklager som offrar sina kroppar genom omänskliga arbetsförhållanden i en lång rad länder som producerar för en världsekonomi med krigförande länder. 

Om man ser det hela så, då blir det bisarrt att höra ledande personer lägga ut texten om ett kommande vapenstillestånd eller ”fred”.

Om stålbolaget Stegra i Sveriges Radio

Det är oförblommerad propaganda att göra ett reportage på 11 minuter i Godmorgon världen om bygget av jättestor industrianläggning för Stegra AB i Boden. Reportaget har ingen balans eftersom kritiken och farhågorna för konkurs inte ges utrymme. Lokala personer intervjuas som med största lokalpatriotiska välvilja lockas säga vänliga ord. Det hela avslutas med en barnkör i Internationella skolan som spralligt och med glädjefylld barnatro sjunger gospelsången: ”This little light of mine, I’m gonna let it shine, let it shine, let it shine, let it shine”

SVT:s och andra statsmedias halvsanningar om nazism

Forskning har visat att alla partier i riksdagen kan ha haft kopplingar till nazism och extremism under 1900-talet. Det är önskvärt att låta historiker ge en översikt baserad på forskning. Samtidigt bör redovisning ske av kopplingar till kommunism och statssocialism med lika mörk historia. Kvar blir bara vita fläckar av frihet och demokrati.

Uranbrytningens framtid

Omvändningen till kärnkraft har framtvingat beslut om anskaffning av uran. Nu lutar det åt att uranutvinning i små mängder ska kunna ske utan hinder av kommunal vetorätt. Det medför hög risk för rättsförluster, dvs. för grannar till uranfyndigheter. Det kan leda till sänkta värden på fastigheter och oro för sitt boende och inkomster. Det får absolut inre bli skadeverkningar i likhet med vindkraftens kraftiga utbyggnad! Samråd måste bedrivas på ett rättssäkert sätt, vilket t.ex inte har varit fallet i Västerbotten. Där har de ansvariga myndigheterna och verksamhetsutövarna varit försumliga och uppträtt som nickedockor i många fall.

Ett sätt som kan prövas är väsentligt höjda ersättningar och skadestånd. Det kan ändå aldrig bli fullgott med hänsyn till förlorade naturvärden och värden för människor och andra varelser. Förhoppningen är att alternativ till nyutvinning av uran för kärnkraft kan ske, vilket bör drivas med större beslutsamhet.

Idékostymen för Robertsfors framtid

Kommer 2030-talets kommunalråd att ställa frågan vad det blev av den flotta idékostymen? Kommer framtidens chatt-AI svara: ”Det bidde en tumme, en raststuga vid Rickleån”?

I  samband med Norrbotniabanans tillblivelse har stora förväntningar utmålats för framtiden i kommunen. På full bredd – för kommunen, medborgarna och näringslivet. En viss tillvänjning skedde förra gången i samband med ”Hållbara Robertsfors” som var ett fullskaleprojekt i början av det nya seklet, initierat av länsstyrelsen, landsting och kommun. Här gjordes ett försök till genomgång av alla samhällssektorer: Industri, jordbruk, skogsbruk, skola, vård och omsorg. Och så ett kapitel med den anonyma underrubriken ”avfall”. Efter stora anslag och mångåriga byråkratstyrda aktiviteter i Hållbara Robertsfors, visade det sig att det var ”avfall” som var viktigt. Ett bolag hade bildats, BURK, Byautvecklingsrådet, med en av kommunen betrodd person som framskickades som initiativtagare och några andra som skulle vara beredda att verka för ett miljötillstånd för en s.k. C-anläggning för farligt avfall, att drivas av landets och länets största avfallsföretag. Så blev det också. Och det visade sig vara det enda egentliga syftet med Hållbara Robertsfors. Kommunen fick ingen god PR utan blev kallad och utskämd som ”landets skitigaste plats” av media. Under tiden fram till idag har företaget och anläggningen haft skandaler med mutbrott och kollaps i lakvattendamm (läs mer på denna webbplats).

Kulturen, detta vidsträckta fenomen, har levt under knapphetens kalla stjärna i Robertsfors kommun, trots att starka personligheter har gjort stora framgångar inom populärmusiken i Sverige och internationellt. I Robertsfors har man nu i samarbete med arkitekter och ett skogsföretag lyckats ställa ut fantasifulla raststugor längs Rickleån och förberett för byggnader på gamla bruksområdet att tas i anspråk. Av stor potential har resultaten dock blivit små och ganska osynliga, men skulle kunna bli lovande under en handlingskraftig regim. Även uteblivna framgångar kan av politikerna skyllas på försening av Norrbotniabanan – alltings moder bland trångsynta.

Norrbotniabanan har blivit, eller snarare gjorts till förklaringen till allt. Kommunchefen trumfade nyligen alla tidigare framtidsvisioner med att beskriva Robertsfors som blivande centrum i en storstad med restid på mindre än 30 minuter till Skellefteå och Umeå. Dessa städer har att se sin roll som satelliter till Robertsfors om vi ska tolka kommunchefen i ”Robertsfors – Sveriges bästa kommun”. Kommer det att bli så, eller kommer oraklet AI på 2030-talet att svara: ”Det bidde en tumme. En raststuga vid Rickleån.”

Bråk om ekonomi i Robertsfors

Robertsfors kommun kunde ha bättre ekonomi. Med förre kommunchefen missade man en miljon kronor som bidrag till bygget av hyreshuset i centrum. Ett annat exempel är virrvarret med avfallsanläggningar. Där tog kommunen inte ut någon avgift för farligt avfall från Kolkajen i Skellefteå som RagnSells fick lägga på kommunens deponi på Hållmyran. En byteshandel som representerar stora pengar som hölls utanför den ekonomiska redovisningen. Hur har kommunen förhandlat när det gäller etablering av vindkraftverk runtom i kommunen? Hur mycket får kommunen i hyra från Holmen för markområdet nära blivande stationsområdet? 

Sådant vill inte kommunen tala aktivt om. Men när farbror staten hotar med mindre utjämningspengar, då blir det ett himla liv.

Vad tyst det blev… 

från de lokala makthavarna i norr. När Northvolt rullades fram  i massmedia, då var de där framför kamerorna. Från bolaget, från kommunen, från regionen och från länsledningen. De hade inte så mycket att säga, men jamade med och förstärkte jättebubblan Northvolt. Att söka information med hjälp av AI ger ingenting som för tanken till eftertankens kranka blekhet. Makthavare har per definition möjlighet att dra sig undan. De borde göra ett viktigt jobb när katastrofen är ett faktum. I Västerbotten liksom på riksplanet har tillskyndarna dragit sig undan. Troligen är de brända och håller sig undan när det mullrar i Boden med Stegra. Som en gest av samhällsansvar jagar de arbetare i Boden som inte har klara papper. Ett 20-tal arbetare har förts bort av polis som kroppsvisiterat och lallat runt med skyddskläder och målade bilar. Visst är det fel att jobba utan klara papper och ansvaret borde ligga på Stegra. Men det blir ändå beklämmande att makten silar mygg medan miljarderna försvinner i sjön. 

Varför stiger inte makthavarna fram och säger kloka ord som de gjorde kort före kraschen i Northvolt. Alla proffsdebattörer förstod vad utgången skulle bli för Northvolt som de nu också länge förstått om Stegra. 

De lokala makthavarna håller sig undan med förbundna ögon och förseglade läppar. Vad lokala makthavare beträffar så går förordnandet som landshövding ut mitten 2026. Länsrådet lär väl få sitta kvar för kontinuitetens skull om inte politikens vindar ändrar på det.  

Tidningen Mellanbygden (C) – Robertsfors kommuns självpåtagna samvete 

Robertsfors kommun har släppt – har förmodligen aldrig tagit ansvar – för kommunikation med invånarna. Kommunens hemsida har inte tvåvägskommunikation. Tidningen Mellanbygden – en centertidning – är öppen för debatt. Varje vecka kommer påminnelse i tidningen om den möjligheten. Politiskt kopplade personer är ofta förekommande. 

En svaghet är att uppföljningen av gjorda utspel från tidningens ledning inte är tydlig eller synlig i tidningen. Mer eller mindre varje vecka kommer ett angrepp mot kommunledningen (S) eller understundom oppositionen. Här två exempel:

Bergner: Amatörernas julafton i Robertsforspolitiken. 21 okt 2025
Bergner: Vet kommunchefen i Robertsfors verkligen sin plats? 5 juni 2025

Utspelen görs med högt röstläge. Som läsare kan man sakna uppföljning på samma energinivå. Det kan kräva uthållig uppföljning i flera steg.