När man ser tillbaka på livet finns det vissa perioder som lyser starkare än andra. För mig hör åren i Lund på 1960-talet till dem. Det var en tid av vänskap, studentliv och skaparglädje, och det var då som idén om en studentorkester började ta form mellan några vänner.
Jag minns särskilt samtalen med mina lundabästisar Gunnar Nimland och Torgny Wangel. Vi talade om musik, om studentlivet och om möjligheten att starta något eget. Jag försökte då förklara för dem att en sådan orkester kanske skulle bli något mer än bara ett tillfälligt studentprojekt – att den kunde bli något som betydde mycket för oss själva och kanske också för många andra under livet. Det var förstås en djärv tanke för några unga studenter, men så här långt senare måste jag säga att förutsägelsen på sätt och vis besannades.
Ett av de första avgörande ögonblicken kom när vår nybildade orkester deltog i en orkestertävling i Lund. Vi var fortfarande i början av vår bana och hade inte alls samma etablerade rykte som flera av de andra deltagarna. När resultatet kom visade det sig att vi hade placerat oss på andra plats – efter Bleckhornen men före den välkända En Tolva Skåne. För oss kändes det nästan som en seger.
Juryn leddes av den färgstarke musikprofilen och kulturersonligheten Sten Broman. Efter vårt första framträdande stod jag vid entrén till AF-borgen. Jag var klädd i svart blankrock och hade altsaxofonen hängande runt halsen. Jag hade ännu inte upparbetat någon särskild självsäker auktoritet inför en Sten Broman, en förmodad doktor Broman, men jag gick ändå fram till honom och sade, ganska rättframt:
”Det var vi som kom tvåa.”
Han svarade med sitt karakteristiska, utdragna och något högtidliga:
”JAAHAA.”
Sedan följde några vänliga artigheter lundensare emellan. Runt omkring stod en klunga studenter som följde scenen med uppmuntrande blickar och tillrop. Den lilla episoden har levt kvar i mitt minne i många år.
Ett av de nummer som verkligen överraskade publiken den kvällen var Nidelven. Programmet bestod mycket av klassiska Sousamarscher, men mitt i allt detta kom denna melodi där jag själv spelade ett ganska bräkande saxofonsolo. I efterhand är jag kanske inte så stolt över min tekniska förmåga, men det var något i kontrasten och överraskningen som fick publiken att reagera. Kanske bidrog just det till att vi fick den uppmärksamhet som ledde till vår fina placering.
Senare arbetade vi vidare med arrangemanget under ledning av musikfanjunkare Folke, som hade rest upp från Karlskrona för att hjälpa oss att få mer stadga i spelet.
Efter tävlingen började det hända saker. Fler musiker hörde av sig och ville vara med. Många av dem var mycket skickliga – kornettister, trumpetare, sousafonister, klarinettister och barytonsaxofonister. Orkestern fick snabbt en bredare och mer kraftfull klang.
Samtidigt dök en annan viktig figur upp. Gunnar hade rekryterat en anförare vid namn Erik Lenormand. Han dirigerade inte i traditionell mening utan skapade uppmärksamhet med visselpipa och triangel. Han var enligt egen och andras uppfattning fullständigt tondöv – men desto modigare och mer scenisk. Publiken lade genast märke till honom, och han blev snart en uppskattad del av våra framträdanden. Dock muttrade jag och Torgny över hans tillkämpade självsäkerhet som enligt vårt förmenande störde idén med den luggslitna kamrersfiguren i blankrock och skärm på pannan för ögonen.
Inte minst blev han omtyckt av damerna. Dessa damer kom så småningom att bilda den balett som senare uppträdde tillsammans med orkestern och gav föreställningarna ytterligare liv och färg.
Så växte allt detta fram, steg för steg. Det började med en idé mellan några studenter men utvecklades till något som engagerade många fler – musiker, dansare och publik.
När jag i dag tänker tillbaka på Lund från den tiden dyker också ett mer vardagligt minne upp: korvgubben på Tunavägen. Han höll inga tal och deltog inte i några studentikosa ceremonier. Men han hade ett uttryck som blivit kvar i minnet.
När jag och Lena beställde vår korv och bad om tillägget gurksallad, svarade han alltid – med en alldeles särskild emfas:
”Gärrna det.”
Det var inget stort uttalande, bara en liten fras ur vardagen. Men just därför har den blivit kvar, nästan som en liten ljudbild från ett Lund som för länge sedan försvunnit men fortfarande lever kvar i minnet.
Om du vill kan vi också lägga till ett sista kapitel senare, till exempel ”Efter Lund – hur minnet av orkestern följde genom livet”. Sådana avslut brukar göra minnesberättelser ännu starkare.
Fortsättning följer kanske, med nostalgiska tårar i ögonvrån. Då kommer ögonskärmen åter till heders. Tack AI som fungerat som frågvis hjälp.