Säkramiljön.nu

Dåliga kunskaper i talad och skriven svenska är en säkerhetsrisk för patienter. Kunskaper i svenska sammanhänger med patientsäkerhet. Ett basalt behov för patienten är kosten. För en patient som gått igenom en operation är läkningsprocessen en förutsättning till överlevnad, förhoppningsvis också ett gott fortsatt liv. För patienter med svårigheter att äta och dricka pga. demens eller olust har personalen avgörande betydelse. Tyvärr har ett mantra fått spridning – ”vi kan inte tvinga patienten att äta” – som personal tar till för sin egen bekvämlighet istället för tidsödande matning. Då tas näringsdrycker fram som ersättning. Näringsdrycker har näringsdeklarationer som lyfts fram som ett oemotståndligt argument. Det är en halvsanning som är förödande. Väl tillagad mat kan inte ersättas om det är patienten som står i centrum.

På det sättet fortgår förfallet dag efter dag för många nödlidande patienter. Personalen sitter hellre avsides och umgås med varandra, hellre än att mata bräckliga nödlidande. De kan mycket väl försvara sig med att de inhämtat information om sina patienter genom att läsa journaler som antingen är kryptiska när det gäller kosten eller i många fall ofullständiga eller inaktuella. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, terapeuter med dåliga kunskaper i talad och skriven svenska får inte full förståelse. Har någon träffat på invandrade somalier som kan ”läsa mellan raderna” eller afghaner som kan prata med senila svenskar i 90-årsåldern på barnspråk för att locka till nästa tugga med fiskwallenbergare med potatismos? Språkproblemet är inte begränsat till invandrare utan är också allmänt utbrett när empati och språkfärdigheter är integrerade delar i vården, inte minst där olust att äta är en fråga om liv och död.

Så skaldade Povel Ramel, så var jag på väg att skriva, men sedan kollade jag AI:

AI:

Det berömda citatet ”Först så går det upp, så går det ner…” är i folkmun ofta förknippat med Povel Ramel, men det skrevs faktiskt av Tage Danielsson till melodin Livet i finnskogarna (en känd vals av Anna Myrberg) och framfördes under Hasseåtage-revyn Gröna Hund år 1962. Povel Ramel använde dock en liknande stil och ironiserade över gammeldansen och dragspelsmusik i egna paradnummer.

Detta utspann sig på 1960-talet när nästan allt gick uppåt i samhälle och ekonomi. 

Media rapporterar 2026: Nu är förutsättningarna förändrade med minskad nativitet och befolkning. En kommunordförande i Linköping (Tages hemstad) intervjuades just i dag och som berättade om nedgång. Sedan våren 2023 har sammanlagt 25 för- och grundskolor lagts ned runt om i Linköpings kommun. Detta förebådar risk för nedgång i hela samhället och ekonomin.

Omvälvande effekter är att vänta, inte minst på bostadsmarknaden. Trycket på villamarknaden väntas bli stort när horder av 70+ och 80+ vill sälja för att flytta till mindre lägenhet. Den stora faran enligt ekonomer med konventionellt tänkande är att hela samhällsekonomin krymper, men det ligger många led mellan orsak och verkan som vi kommer att diskutera under många år framöver.

Med konventionellt tänkande står hoppet till ökad utrikeshandel eller kanske till vad som kallas X-faktorn enligt USA-korren Ginna Lindberg, som tampas med världens största ekonomi USA. Ingen vet hur länge till. Här säger vi med Tage och Povel; först så går det upp, sedan går det ner… Går det upp för USA är sannolikheten hög att det även kommer att gälla Kina. Och går det ner så går det ända ner i källaren.

Jag tillhör en kategori som påtalar dåliga kunskaper i svenska. Det kan gälla i alla möjliga sammanhang där dåliga färdigheter i talad svenska vållar problem. Idag skulle jag på telefon kolla med Stora Sjukhusets ortopedakut om händelser rörande en nära anhörig. En fråga jag ställde vid niotiden till mottagningssköterskan var: ”var finns NN?” Svaret var: ”NN finns på Lilla Sjukhuset avdelning 71”. Då tänkte jag snabbt åka de 2 milen för ett besök. Men jag fortsatte att ställa frågor: ”Har operationen av NN gjorts?” Det kunde inte mottagningssköterskan besvara. Istället kom svar på stapplande svenska att ”NN är på avd 59 på Stora Sjukhuset”. Frågor och svar fortsatte och jag kände osäkerhet om vad som gällde. (Operationen gällde en benamputation.)

Jag valde att uttala mitt missnöje: ”Du talar dålig svenska. Du var på väg att skicka mig till fel sjukhus”. Sköterskan gjorde så gott hon kunde, men i hennes fall blev det fel. Jag kände inte någon anledning att bagatellisera. I det jobbet på ett sjukhus behövs väl talad svenska.

I andra situationer kan jag ha fått argument där personen bestämt säger sig kunna tala svenska – framfört på stapplande svårförståelig svenska. Ingen har blivit hotfull över min kritik, men väl blivit förvånad över att någon talar klarspråk om ett växande problem, nämligen dåliga kunskaper i svenska bland invandrare. Även personer med svenska som modersmål kan ha dåliga kunskaper. Jag kanske ska börja hacka på dem också vid behov.

Debatten har fokuserat på skäligheten i avdrag i påföljder genom brott. Vad är de bakomliggande motiven? Tidigare återanpassning? Lättnad för staten i utbyggnad av fängelser? Minskat skadligt inflytande från äldre brottslingar på yngre brottslingar i tron att minska brottslighet, tack vare kortare samvaro i brottsskolan fängelset.

Har någon tänkt tanken att påföljd borde öka exponentiellt med tillkommande brott? Kan den korrektiva effekten öka i styrka av att torska, torska och åter torska. Det som kan användas som motargument är felaktiga domar i en wokekultur. Eller felaktiga domar på grund av hat och hot i ett islamiserat och femininiserat samhälle. Summering av påföljder är inte ett logiskt problem utan fastmer ett kulturellt probem.

Men är det inte ett utslag av nykolonialism att tillskriva sig äran även om upptäckten beskrivs enligt vedertagna vetenskapliga regler?

Minnet av kung Leopold förskräcker. Han ägde Kongo som sin privata egendom och slaktade och plågade folk. Läge att visa generositet i samband med världsnyheten om en ny art.

Vad tycker du? Frågan ställs av en lokaltidning i Västerbotten som uppmaning att skriva insändare. Det är bara det att tidningen väljer vad som ska publiceras. Ett rimligt antagande är att materialet inte får stå i strid med tidningens värderingar. Som stavas C och L. Frågans formulering avhåller kvalificerade skribenter med hög nivå genom det infantila ordvalet ”tycker”. Inte minst inför kommande val finns insändarskribenter som är hjärtligt trötta på tyckande när det gäller en så tung fråga som den politiska makten i Sverige på flera nivåer. Är det någon vits att tycka något i en redaktionell miljö som står för C och L? Vad tänker skribenter från S, V, M, Mp, SD? Eller varför inte Ambition Sverige? 

Intresset från läsarens sida torde bli ändå svalare när man på vart och vartannat ställe i nätupplagan möts av reklam för att prenumerera för tio kr. Det är för billigt för att inge respekt för produkten. Är det något lurt? frågar vän av ordning. Luras jag att betala fullt pris efter en tid?

Den nu inledda överföringen av fångar aktualiserar frågan om vilken information om fångarna som lämnas ut och till vem. Denna aspekt har såvitt känt inte varit föremål för offentlig diskussion. Får fångpersonal kännedom om brottsrubricering för varje fånge? Det bör ligga i både svenskt och estländskt intresse att åtkomst och spridning av fångdata får relevant diskussion och reglering. 

Estländska myndigheter kan ha rätten att avtala med Sverige om hur känslig information ska hanteras. Felaktig eller vårdslös hantering av information kan vålla problem och försvåra utbyggnad i framtiden. Vad händer om Estland tappar kontrollen över fångarna? Vilka kringkostnader har avtalet med Estland?