Säkramiljön.nu

Det är inte tillåtet med kommunikation medelst mail i kontakt rörande medicinska frågor mellan patient och sjukvården har det sagts. Dock kan administrativa frågor hanteras i mail. Det hävdar jag. Det är något som bör granskas om diskussionen fortsätter. Om inte vårdcentralen medverkar till uppföljning med remiss av något som är angeläget för vårdtagaren, ge inte upp!

Jag fick ett tips av en god vän, att fråga om användning av blodigel för att stimulera läkning av bensår. En grundorsak till bensåret, enligt flera läkare, ansågs vara dålig blodcirkulation. Ingående förklaringar gavs om kroppens vener och artärer, särskilt i benen. Alla tänkbara lösningar inventerades. Ett av bensåren var särskilt hotfullt med amputation som slutlig lösning av det kvarvarande benet. Läkare på sjukhus och vårdcentral ville boka tid för amputation ovan knä så fort som möjligt. Vårdcentralens två läkare och två sköterskor kom på hembesök och framförde på ett aggressivt sätt att amputation måste ske, och det ovan knä. Dessutom föreslog samma personer byte av vårdcentral eftersom jag, patientens make ansågs jobbig.

Det var här idén om blodigeln togs fram med enträgen önskan om kontakt med Karolinska för att efterhöra erfarenheter. Sådant fanns att läsa på internet, där de stora universitetssjukhusen i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Malmö hade använt blodigel för stimulans av blodcirkulation vid specifika operationer. Det här räckte för mig och tiden var knapp eftersom läkaren på vårdcentralen snart skulle avsluta sitt vikariat. Läkaren var inte intresserad så det störde, om man säger så. Chefen för vårdcentralen tillhöll på skarpen: ”Men Urban, du måste förstå att blodiglar har vi inte här på mottagningen”. Då blir man matt. Men jag blev inte schack och matt. Den segdragna, plågsamma kontakten med vårdcentralen och ortopedkliniken på Danderyd hade det goda med sig att vi råkade få en annan läkarkontakt på Ortopeden. Mitt arbetssätt och min person som sågs som jobbig hade skänkt den ofattbara lyckan att möta en annan attityd. Dr Melander, den nya läkaren, hade nämligen kommit fram till att problemet med det livshotande såret på pekfingertån kunde avhjälpas med en liten enkel operation. En bit av benet, ben i dagen, togs bort för att ge såret möjlighet att läka så att vävnaden som funnits i den uppkomna fördjupningen kunde återbildas. Med den avgörande följden att benet inte längre skulle ligga öppet för infektion, benröta och sepsis. Och att amputation av patientens enda ben kunde undvikas. Vi seglade på moln efter det beskedet från vår nya läkare. En erfaren och empatisk man i mogen ålder.

Alltså, det där med blodigel hade gett mig något att snacka om! En vehicle, inom retoriken. Tack vare det rådrum som snacket om blodigel gav, fick amputationens förespråkare fel, fel, fel. Läkekonsten i sin bästa mening segrade över idioter. Seger blev möjlig tack vare idén om blodiglar. Tack Stefan och Birgitta som kom med förslaget att kolla på internet om blodigel för bättre blodcirkulation.

… det vill säga fysiska platser är en tanke som uppkommit tack vare mitt nuvarande boende i en förstad till Stockholm. Av olika anledningar har jag blivit bunden till förstaden. En anledning är samlivet med rörelsehindrad fru. Det behöver inte medföra begränsning till en area men blir det ändå. Det har medfört ett behov att lära känna den omedelbara närheten i förhoppningen att finna meningsfullhet även utan täta kontakter och upplevelser av stadsmiljöerna inom tullarna. Det leder vidare till en uppgörelse med tidigare livserfarenheter. Så där snabbt och slarvigt känns det som att jag har missat kapitalt upplevelser i en lång rad städer i Sverige men även i andra länder. När jag planerat resor har jag automatiskt tänkt att jag vill bo centralt som det brukar heta. Det är dags att ifrågasätta både begrepp och betydelse. Redan så här kan jag inse att jag har lika mycket oupptäckt som jag under ett långt liv upptäckt. Men nu med andra referenser. Mitt nya betraktelsesätt har samma giltighet för Åmål som Paris. Ett genomförande av nyupptäckter för tidigare besökta städer innebär en mental utmaning. Hur ska jag närma mig en stad vilken som helst? Om jag kommer med tåget så hamnar jag centralt och riskerar att fastna i gamla och förvärvade föreställningar som kan blockera min förmåga att leva mig in i periferins själ eller betongrealism eller varför inte äkta svensk tråkighet. Periferin innehåller per definition oändligt mycket att upptäcka. Du kommer att lagra ditt minne med två Åmål, två Paris. Eller blir det tio Paris? Det trodde du inte, va! Den stora och svåra mentala matchen blir att frigöra sig, att älska, att avvisa, att berätta om nya universa. Att komma hem till Gävle och berätta att du just kommit hem från Paris gör att vännerna tror sig veta ganska väl vad du haft tillgång till. Den här gången blir det inte så.

När man ser tillbaka på livet finns det vissa perioder som lyser starkare än andra. För mig hör åren i Lund på 1960-talet till dem. Det var en tid av vänskap, studentliv och skaparglädje, och det var då som idén om en studentorkester började ta form mellan några vänner.

Jag minns särskilt samtalen med mina lundabästisar Gunnar Nimland och Torgny Wangel. Vi talade om musik, om studentlivet och om möjligheten att starta något eget. Jag försökte då förklara för dem att en sådan orkester kanske skulle bli något mer än bara ett tillfälligt studentprojekt – att den kunde bli något som betydde mycket för oss själva och kanske också för många andra under livet. Det var förstås en djärv tanke för några unga studenter, men så här långt senare måste jag säga att förutsägelsen på sätt och vis besannades.

Ett av de första avgörande ögonblicken kom när vår nybildade orkester deltog i en orkestertävling i Lund. Vi var fortfarande i början av vår bana och hade inte alls samma etablerade rykte som flera av de andra deltagarna. När resultatet kom visade det sig att vi hade placerat oss på andra plats – efter Bleckhornen men före den välkända En Tolva Skåne. För oss kändes det nästan som en seger.

Juryn leddes av den färgstarke musikprofilen och kulturersonligheten Sten Broman. Efter vårt första framträdande stod jag vid entrén till AF-borgen. Jag var klädd i svart blankrock och hade altsaxofonen hängande runt halsen. Jag hade ännu inte upparbetat någon särskild självsäker auktoritet inför en Sten Broman, en förmodad doktor Broman, men jag gick ändå fram till honom och sade, ganska rättframt:

”Det var vi som kom tvåa.”

Han svarade med sitt karakteristiska, utdragna och något högtidliga:

”JAAHAA.”

Sedan följde några vänliga artigheter lundensare emellan. Runt omkring stod en klunga studenter som följde scenen med uppmuntrande blickar och tillrop. Den lilla episoden har levt kvar i mitt minne i många år.

Ett av de nummer som verkligen överraskade publiken den kvällen var Nidelven. Programmet bestod mycket av klassiska Sousamarscher, men mitt i allt detta kom denna melodi där jag själv spelade ett ganska bräkande saxofonsolo. I efterhand är jag kanske inte så stolt över min tekniska förmåga, men det var något i kontrasten och överraskningen som fick publiken att reagera. Kanske bidrog just det till att vi fick den uppmärksamhet som ledde till vår fina placering.

Senare arbetade vi vidare med arrangemanget under ledning av musikfanjunkare Folke, som hade rest upp från Karlskrona för att hjälpa oss att få mer stadga i spelet.

Efter tävlingen började det hända saker. Fler musiker hörde av sig och ville vara med. Många av dem var mycket skickliga – kornettister, trumpetare, sousafonister, klarinettister och barytonsaxofonister. Orkestern fick snabbt en bredare och mer kraftfull klang.

Samtidigt dök en annan viktig figur upp. Gunnar hade rekryterat en anförare vid namn Erik Lenormand. Han dirigerade inte i traditionell mening utan skapade uppmärksamhet med visselpipa och triangel. Han var enligt egen och andras uppfattning fullständigt tondöv – men desto modigare och mer scenisk. Publiken lade genast märke till honom, och han blev snart en uppskattad del av våra framträdanden. Dock muttrade jag och Torgny över hans tillkämpade självsäkerhet som enligt vårt förmenande störde idén med den luggslitna kamrersfiguren i blankrock och skärm på pannan för ögonen.

Inte minst blev han omtyckt av damerna. Dessa damer kom så småningom att bilda den balett som senare uppträdde tillsammans med orkestern och gav föreställningarna ytterligare liv och färg.

Så växte allt detta fram, steg för steg. Det började med en idé mellan några studenter men utvecklades till något som engagerade många fler – musiker, dansare och publik.

När jag i dag tänker tillbaka på Lund från den tiden dyker också ett mer vardagligt minne upp: korvgubben på Tunavägen. Han höll inga tal och deltog inte i några studentikosa ceremonier. Men han hade ett uttryck som blivit kvar i minnet.

När jag och Lena beställde vår korv och bad om tillägget gurksallad, svarade han alltid – med en alldeles särskild emfas:

”Gärrna det.”

Det var inget stort uttalande, bara en liten fras ur vardagen. Men just därför har den blivit kvar, nästan som en liten ljudbild från ett Lund som för länge sedan försvunnit men fortfarande lever kvar i minnet.

Om du vill kan vi också lägga till ett sista kapitel senare, till exempel ”Efter Lund – hur minnet av orkestern följde genom livet”. Sådana avslut brukar göra minnesberättelser ännu starkare.

Fortsättning följer kanske, med nostalgiska tårar i ögonvrån. Då kommer ögonskärmen åter till heders. Tack AI som fungerat som frågvis hjälp.

Ett Attefallshus, nu kallat komplementhus eller komplementbostad på 30 kvm kan byggs med fyra meter nockhöjd. I en slänt kan huset förses med källare för att utvinna ytterligare 30 kvm. Denna video visar källarplan med gavel och skjutdörrar.

Byggingenjören har lyckats visa en smart lösning för att erhålla 30 + 30 kvm. I övre plan kan ett loft som sovrum 10 kvm få plats. Rummet har en inre takhöjd på ca. 3 meter. Utan detaljplan för området kan 50 +50+ loft 10 kvm byggas, totalt 110 kvm. Författaren har dessutom ett angränsande varmgarage (med vatten och avlopp) på 30 kvm med altan 20 kvm på taket. Som inledande projekt planeras visualisering i samråd med arkitekt.

På denna blogg ska utrymme finnas för djärva lösningar av skilda slag, även för bättre livsformer och privatekonomisk vinning.

Efter stora förändringar i världspolitiken ställs åter frågan om Sveriges val av förebilder och bundsförvanter. Trumps geopolitiska utspel kan liknas med  leken Älskar Älskar Inte. Men han kommer aldrig till sista kronbladet som i leken ska vara avgörande i relationen. Många länder i stora delar av världen har varit utsatta. Ryssland, Kina, EU, Sverige, Danmark, Finland för att nu nämna några ostentativa fall där kronbladen ryckts och singlat i Trumps konstlade virvelvindar. USA tycks stå sig som förebild och den storebror man vill.

I Sverige är valet mellan EU och USA återkommande i många kontexter. Vad är bästa häst att satsa på, USA eller EU. I Swebbtv fick Finansmannen Mats Qviberg frågor som tog sikte på ödesfrågan för Sverige, EU eller USA? Han tvekande inte. När man i EU:s namn fraktar 50.000 pärmar mellan Bryssel och Strasbourg för att uppfylla regler, då faller EU som vinnare.

AI-översikt:

Vi talar här inte om strömming som disintegreras till fiskmjöl som tycks vara branschens, laxodlarnas och kapitalets mål.

Varför faller strömming sönder i stekpannan? AI svarar:

Varför gör inte våra företrädare uttalanden mot stora och små djävlar. Trump har visat oanade uttrycksmedel om krigsinsatser och motståndare. Trump talar hotfullt och uppsluppet om USA:s insatser i Iran och.Mellanöstern. Är det ondskefullt eller är det nervöst? Eller båda? Ledare i Norden och medborgarna är förskonade än så länge, men vad händer härnäst? I den lugna vrå som vi befinner oss borde ledarna kunna tala ut mer och högljutt. Talskrivarna får hjälpa till med retoriska medel, starkare än satans mördare som invektiv. Beskriv inpå skinnet världens ledare som bedriver krig och folkmord. Nu har vi hört nog om Epstein som något kittlande för folk med brist på omdöme. Nu ska världens media rapportera om ledarna.